Hon har varit lite ojämt och knackig i sommar. Jag trodde först att det berodde på obalans p.g.a att hon var i växtfas, eller att det var muskulärt, så jag har ridit och försökt stärka upp henne, men det blev inte bättre... Då började jag fundera på om det kanske var en ledinflammation, så när ändå Anna skulle iväg med sin Sunshine så vi bokade tid hos veterinären åt Diddan oxå.
Vi åkte dit fredag förra veckan.
Beskedet var inte något jag över huvud taget räknat med... Det visade sig att hon fått en spricka i hovbenet, förmodligen i våras då hon plötsligt blev jättehalt, men jag avvaktade och sedan blev hon bättre och helt ok igen. Men den skadan har sedan blivit en förändring på skelettet som har smugit sig på nu under sommaren. Den sitter precis på framsidan av hovbenet, uppe vid leden och där sträcksenan fäster. Det kommer bli värre och värre och gå upp mot leden ännu mer och det finns inget att göra för henne för att hon ska bli bra. Förmodligen kommer det bli så illa att hon inte ens kommer kunna gå som sällskapshäst...
Hon blev utdömd...
Jag har gråtit i flera dagar, men beslutat mig för att ta bort henne innan jag åker ner till mamma i Skåne i slutet av september. Då får jag en paus från hästarna medans jag tar körkort. Tror jag kan behöva det då, och så ska hon slippa gå så länge att hon får ont av det...
Jag hade gärna velat ha ett föl efter henne, men eftersom man inte vet hur snabbt det kommer att utvecklas så är det inte säkert att hon klarar en dräktighet...
Det dumma är ju oxå att när jag har ridit henne så har hon i stort sett inte visat något eftersom hon tycker det är så himla kul att bli riden och få arbeta... Att hon dessutom är lite av en enmanshäst och gör allt för sin matte, gör ju att hon inte har sagt till att hon har ont...
Allt känns så overkligt. Hon ser ju helt ut som vanligt. Lika glad och knäpp som alltid. Så det är svårt att förstå att vi bara har en knapp månad kvar tillsammans, och sen kommer min fina älskade häst inte finnas mer...
